Jag tillhör det där gruppen kvinnor som inte är feminist. (Och där kan du sluta läsa om du är riktig rödstrumpa)
Jag tycker att det där går till överdrift faktiskt. Jag är absolut för lika lön för lika arbete. Jag är för att man utför hushållssysslor gemensamt. MEN.........jag är emot det ständiga pratet om att män och kvinnor ska ha exakt lika villkor, både i arbetslivet, i hemmet och samhället. 'Könsneutrala dagis (förlåt, förskolor) är nog nåt av det dummaste jag hört. Det finns ju faktiskt två kön av en anledning och ser man tillbaka i tiden så både så långt tillbaka som stenåldern och så tidigt som 80 talet så har män och kvinnor olika roller. Det jag vill komma fram till är - var går gränsen för jämställdhet? Hur långt kan fullblodsfeministerna dra det?
Som jag sa så ska man ha samma lön om man har samma jobb. Tycker det är förfärligt att kvinnliga chefer har mindre lön än manliga. Och det gäller inte bara chefspositioner utan det finns exempel på ex.v undersköterskor där killar har högre lön bara för att de är män. Det är helt snett.
Rent fysiskt är vi också annorlunda byggda. Män har ju mer muskelmassa än kvinnor och klarar därför mer fysiska arbeten bättre än kvinnor. Biologiskt sett är vi också olika. Vi är byggda för olika saker helt enkelt.
Tycker att det där med feminism är lite hyckleri till viss del. Ta exemplet med barn. Ett par får en flicka och en pojke. Hur många föräldrar är där könsneutrala? Hur många föräldrar köper leksaksbilar till dottern men dockor till pojken? Hur många föräldrar inreder flickans rum med blixten macqueen och pojkens rum med prinsessor och hello kitty?
Läste någonstans en forskning på ämnet. Den visade att hur mycket man än försökte med att könsneutralisera så drogs pojkarna till bilar och flickor till dockor. Och varför i herrans namn kan det inte få vara så då? Kan man inte bara få låta naturen ha sin gång?
Hörde i veckan om förslaget att lägga in 5 pappamånader (allt för jämlikheten)....helt galet enligt mig. Tror nog att vi människor är fullt kompetenta att bestämma och fördela det där helt själva. Men det tror inte våra politiker tydligen.
Nu till #metoo.....
Grundidén är verkligen jättebra. Men det är som med alla andra kampanjer. Det går till överdrift.
Känner att man får kanske definiera sexuella trakasserier (ST) för sig själv innan man ställer sig på barrikaderna och skriker om kränkning. Hur många gånger har man inte fått en hand på ställen man kanske inte vill ha den när man varit ute på krogen? Man får kanske ha lite stake som kvinna oxå och säga till där och då. Nej istället ska man vänta några år och sen gå med i en rörelse och berätta om hur fruktansvärt trakasserad man blivit.
Jag tycker verkligen inte det är ok någonstans med trakasserier och sexuella övergrepp. Frågan jag ställer mig är var går gränsen? Det är nog väldigt olika från kvinna till kvinna. Jag kommer ihåg ffa en gång när jag var ute på krogen och hade en kille som var lite väl närgången. Trots flera tillsägelser från min sida så slutade han inte. Tänkte då att varför inte ge tillbaka med samma mynt. Så jag tog ett stadigt tag i skrevet på honom och frågade om vi skulle gå in på toaletten. Han blev helt förskräckt och backade. Sen tittade han inte ens på mig resten av kvällen.
En annan som inte heller han fattade vad ett nej betyder fick en örfil. Han hade sen märken efter min hand på kinden resten av kvällen. Var det sexuella trakasserier? Ja kanske men jag sa iallafall ifrån där och då och sen var det bra med det.
Har läst flera inlägg i sociala medier om killar som precis som jag undrar vart gränsen går! Och det tycker inte jag är så konstigt. Känner att det ungefär samma sak med sexuella trakasserier som med ordet kränkning. Det missbrukas och går väldigt lätt överstyr. Det mister nånstans allvarlighetsgraden när folk blir kränkta över skitsaker och skriker om sexuella trakasserier över en klapp på axeln.
Sen tycker jag att det är helt horribelt med den senaste i raden av frikännanden för våldtäkt, som den stackars tjejen i Fittja. Där kan vi snacka grov kränkning. Det säger jag inte emot. Det är alldeles för "lätt" att som förövare bli frikänd. Tjejens liv är förstört medans förövarna går fria och det är så snett så det finns inte ord för det. Man blir både arg, ledsen och frustrerad över denna sortens domar.
Skitarg är bara förnamnet.
Så var går gränsen för ST? Det är nog högst individuellt men för mig ska det till mer än en klapp på rumpan.
Jag begär inte att alla ska tycka som jag. Detta är min åsikt och den står jag för. Och åsikter har alla. Jag klarar av att inte alla tycker som jag och respekterar det. Man kan argumentera för sina ståndpunkter men om man märker att den andre står för sina åsikter så kanske man ska backa och inte gå på som en bulldozer för att övertyga. Den enda som man behöver övertyga är sig själv. Jag funkar så att jag vänder och vrider på saker och bildar mig en egen uppfattning. Många dras bara med men vet inte riktigt varför. Precis som en del gillar blått andra orange, en del gillar sommar en del gillar vinter. Vad är det som säger att bara en har rätt?
Kom att tänka på en rätt kul och väldigt sann sak jag läste för länge sedan och som jag avslutar detta inlägg med är:
Det är med religion som med könsorgan. Alla har det men kom inte och vifta med det i ansiktet på mig !!!!
God Jul och gott nytt år!!
//J
