måndag 29 januari 2018

Sorgen tar aldrig slut

På torsdag är det 9 år sedan min syster lämnade oss. Hon dog av akut hjärtstopp hemma i sin säng. Jag tror varje år att det ska kännas lättare när årsdagen närmar sig. Tror att sorgen ska ta slut. Men det gör den inte. Den lämnar aldrig själen och varje år blir en påminnelse om att man har ett rum i hjärtat som aldrig kommer att fyllas igen.
En del säger att tiden läker alla sår. De som säger det har aldrig upplevt att förlora någon. Sorgen är en ständig följeslagare. Det är inte den där skärande, onda, ångestfyllda akuta sorgen längre utan en mer stilla sorg. Den andra följeslagaren man får efter att ha förlorat någon är saknaden. Orden aldrig mer har fått en helt annan betydelse nu än den hade för nio år sedan.
Tanken på aldrig mer har jag inte riktigt vågat släppa fram innan, eller har själen inte inte varit riktigt redo för att förstå orden. Jag satt för några månader sen här hemma och plötsligt kände jag att jag bara ville ge henne en kram. Men.......aldrig mer!!!! Eller bara hör hennes röst. Men......aldrig mer!!!
Och jag saknar henne så innerligt, oändligt mycket. Saknaden är nästan jobbigare att hantera är sorgen. För saknaden ger orden aldrig mer en innebörd.
Hon fattas mig. Det fattas en del av min familj. Det fattas en del av mitt hjärta. Hon tog det med sig och en fin tanke är att hon har en bit av oss alla som sörjer henne med sig dit där hon är nu.
Jag tänker på henne minst en gång varje dag. Många dagar kan jag le, de flesta dagar kan jag släppa tanken och låta den vara. Men vissa dagar biter sig minnena kvar, sorgen gör sig påmind och denna djävla saknaden som river i bröstet slår en i magen.

Man kommer aldrig över en förlust som denna. Man lär sig bara sakta leva med det.
Älskade storasyster.......hade jag vetat att du skulle försvinna hade jag samlat kramar, samlat fler minnen, samlat mer av dig!!!
Jag älskar dig. Vi ses!!!
//Lillasyster

söndag 21 januari 2018

För vem lever vi vårt liv?

Satt och kollade på nyhetsmorgon idag och de hade en inredare som berättade om vårens trender i hemmet. Hon sa en sak som jag reagerade på. "Man vill ju att andra ska tycka att det är fint ochan vill ju att grannarna ska tycka att man har det snyggt"

Ehhh. va?

De här sakerna har jag tänkt en hel del på, att man gör så väldigt mycket för att andra ska tycka om det. Jag är verkligen ingen trendig människa varken när det gäller inredning eller mode. Gillar jag något så har jag det på mig, tycker jag om en soffa/färg/stil så har jag det hemma. Sen skiter jag högaktningsfullt i om grannen, kollegan eller vännen gillar det. Det är väl jag som ska trivas med det. Jag kan ju inte inreda i vitt, grått och.....gråare om jag inte tycker det är fint. Har hört mer än en gång att "folk" tycker det är så jobbigt när trenderna ändras för då måste man köpa ny inredning. Varför?
Jag ska inte sticka under stol med att det är kul om någon tycker man har det fint men det är inte det viktigaste - det är ju faktiskt att jag ska gilla mitt hem. Jag har en väldig blandning av saker i mitt hem, det mesta synnerligen otrendigt och skulle säkert få inredningsexperter att svimma av förfäran. Det är precis samma sak med mode för mig. Jag klär mig i saker jag tycker känns bekväma och som JAG tycker om. Om det sen varit otrendigt i 10 år det bryr jag mig inte alls om. Jag är en linne-tights-kofta tjej och kommer förbli det oavsett om hetaste modet är odd molly eller volangblusar. Jag gillar inte volanger så då köper jag inget med det på. Thats it!!

Det känns som att alla människor åsidosätter sin egen smak och sin egen vilja i sin strävan efter att vara så trendig som möjligt istället för att gå på sin egen känsla. Vad är det som säger att det ena är fulare än det andra bara för att modet säger det? Inte vet jag.
Kroppsfixering och ideal är något som skapats för att tjäna pengar - det är min åsikt. Man börjar se i fb flödet nu att många ska börja träna för beach 2018. Det är ju jättebra, alla behöver röra på sig. MEN man kanske ska fundera över för vems skull man gör det. Jag kämpar med min egen vikt och vill gärna gå ner några kilo men det är inte för att andra ska  bli imponerade. Det är för att kläderna ska sitta lite bättre och att jag själv ska trivas med min spegelbild. Återigen......ja det är en boost om nån ger en en komplimang för utseende, kläder eller inredning, klart man blir glad för det!!!!!
Men handlar det inte till största delen om vad man själv känner inför sig själv?
Om det är viktigt för en att följa trender så ska man absolut göra det men som jag tjatar om - för vems skull är det viktigt?

Avslutar som jag inledde: För vems skull lever vi vårt liv?

Må gott
//J










torsdag 21 december 2017

Feminism, kön och #metoo

Jag tillhör det där gruppen kvinnor som inte är feminist. (Och där kan du sluta läsa om du är riktig rödstrumpa)
Jag tycker att det där går till överdrift faktiskt. Jag är absolut för lika lön för lika arbete. Jag är för att man utför hushållssysslor gemensamt. MEN.........jag är emot det ständiga pratet om att män och kvinnor ska ha exakt lika villkor, både i arbetslivet, i hemmet och samhället. 'Könsneutrala dagis (förlåt, förskolor) är nog nåt av det dummaste jag hört. Det finns ju faktiskt två kön av en anledning och ser man tillbaka i tiden så både så långt tillbaka som stenåldern och så tidigt som 80 talet så har män och kvinnor olika roller. Det jag vill komma fram till är - var går gränsen för jämställdhet? Hur långt kan fullblodsfeministerna dra det?

Som jag sa så ska man ha samma lön om man har samma jobb. Tycker det är förfärligt att kvinnliga chefer har mindre lön än manliga. Och det gäller inte bara chefspositioner utan det finns exempel på ex.v undersköterskor där killar har högre lön bara för att de är män. Det är helt snett.
Rent fysiskt är vi också annorlunda byggda. Män har ju mer muskelmassa än kvinnor och klarar därför mer fysiska arbeten bättre än kvinnor. Biologiskt sett är vi också olika. Vi är byggda för olika saker helt enkelt.
Tycker att det där med feminism är lite hyckleri till viss del. Ta exemplet med barn. Ett par får en flicka och en pojke. Hur många föräldrar är där könsneutrala?  Hur många föräldrar köper leksaksbilar till dottern men dockor till pojken? Hur många föräldrar inreder flickans rum med blixten macqueen och pojkens rum med prinsessor och hello kitty?
Läste någonstans en forskning på ämnet. Den visade att hur mycket man än försökte med att könsneutralisera så drogs pojkarna till bilar och flickor till dockor. Och varför i herrans namn kan det inte få vara så då? Kan man inte bara få låta naturen ha sin gång?
Hörde i veckan om förslaget att lägga in 5 pappamånader (allt för jämlikheten)....helt galet enligt mig. Tror nog att vi människor är fullt kompetenta att bestämma och fördela det där helt själva. Men det tror inte våra politiker tydligen. 

Nu till #metoo.....
Grundidén är verkligen jättebra. Men det är som med alla andra kampanjer. Det går till överdrift.
Känner att man får kanske definiera sexuella trakasserier (ST) för sig själv innan man ställer sig på barrikaderna och skriker om kränkning. Hur många gånger har man inte fått en hand på ställen man kanske inte vill ha den när man varit ute på krogen? Man får kanske ha lite stake som kvinna oxå och säga till där och då. Nej istället ska man vänta några år och sen gå med i en rörelse och berätta om hur fruktansvärt trakasserad man blivit.
 Jag tycker verkligen inte det är ok någonstans med  trakasserier och sexuella övergrepp. Frågan jag ställer mig är var går gränsen? Det är nog väldigt olika från kvinna till kvinna. Jag kommer ihåg ffa en gång när jag var ute på krogen  och hade en kille som var lite väl närgången. Trots flera tillsägelser från min sida så slutade han inte. Tänkte då att varför inte ge tillbaka med samma mynt. Så jag tog ett stadigt tag i skrevet på honom och frågade om vi skulle gå in på toaletten. Han blev helt förskräckt och backade. Sen tittade han inte ens på mig resten av kvällen.
En annan som inte heller han fattade vad ett nej betyder fick en örfil. Han hade sen märken efter min hand på kinden resten av kvällen. Var det sexuella trakasserier? Ja kanske men jag sa iallafall ifrån där och då och sen var det bra med det.

Har läst flera inlägg i sociala medier om killar som precis som jag undrar vart gränsen går! Och det tycker inte jag är så konstigt. Känner att det ungefär samma sak med sexuella trakasserier som med ordet kränkning. Det missbrukas och går väldigt lätt överstyr. Det mister nånstans allvarlighetsgraden när folk blir kränkta över skitsaker och skriker om sexuella trakasserier över en klapp på axeln.
Sen tycker jag att det är helt horribelt med den senaste i raden av frikännanden för våldtäkt, som den stackars tjejen i Fittja. Där kan vi snacka grov kränkning. Det säger jag inte emot. Det är alldeles för "lätt" att som förövare bli frikänd. Tjejens liv är förstört medans förövarna går fria och det är så snett så det finns inte ord för det. Man blir både arg, ledsen och frustrerad över denna sortens domar.
Skitarg är bara förnamnet.

Så var går gränsen för ST? Det är nog högst individuellt men för mig ska det till mer än en klapp på rumpan.


Jag begär inte att alla ska tycka som jag. Detta är min åsikt och den står jag för. Och åsikter har alla. Jag klarar av att inte alla tycker som jag och respekterar det. Man kan argumentera för sina ståndpunkter men  om man märker att den andre står för sina åsikter så kanske man ska backa och inte gå på som en bulldozer för att övertyga. Den enda som man behöver övertyga är sig själv. Jag funkar så att jag vänder och vrider på saker och bildar mig en egen uppfattning. Många dras bara med men vet inte riktigt varför. Precis som en del gillar blått andra orange, en del gillar sommar en del gillar vinter. Vad är det som säger att bara en har rätt?

Kom att tänka på en rätt kul och väldigt sann sak jag läste för länge sedan och som jag avslutar detta inlägg med är:

Det är med religion som med könsorgan. Alla har det men kom inte och vifta med det i ansiktet på mig !!!!

God Jul och gott nytt år!!

//J




fredag 15 december 2017

Lite ljusare

Vaknade idag och det kändes faktiskt lite ljusare.
Får ta till vara på de dagarna för jag vet inte när den där ångesten tar över igen.

Något som ger mig en stunds ro här hemma är Rituals produkter. Deras duschskum är helt magiskt. Och de doftar så fantastiskt gott. Fick när jag fyllde år presentkort där plus att jag hade ett presentkort som jag fick när jag slutade på min arbetsträning. Var där samma dag som jag fyllde år för går man dit på sin födelsedag så får man en present. Trodde att man kanske fick en liten provförpackning men man fick ett duschskum plus 20% rabatt på hela köpet. Fantastisk förmån även om det känns lite pinsamt att säga att man fyller år och vill ha sin present. Hade så pass mycket på mina presentkort så jag kunde köpa en hel ritual. D.v.s duscholja, scrub, duschskum och bodycreme. Att göra hela ritualen känns som att gå på spa. Skummet känns alltid lyxigt men att använda det  i ritualen är ren och skär njutning. För den som inte vet vad ritualen innebär så börjar man med oljan. Sen tar man scruben utan att skölja av oljan. Sen duschar man av sig det och avslutar med skummet. Känns som att tvätta sig med ett moln. Sen avslutar man med kroppskrämen. Brukar släcka ner i badrummet och tända ljus när jag gör hela ritualen för att få den där lite extra mysiga känslan.

Denna är favoritdoften just nu.




Grejerna är ju inte lite dyrare än vanliga saker men å andra sidan så är de dryga och varar länge.

Tänkte när jag använt upp halva burken med scrub att man måste ju kunna göra en egen som man kan använda mellan varven. Så jag googlade runt lite och har nu gjort en egen som doftar helt ljuvligt.
Använde socker och en neutral olja. Sen hällde jag i torkat och finmalt apelsinskal och avslutade med lite blad från grönt te. Funkade klockrent!! Har även gjort en ansiktsscrub där jag använde finsalt, olja, lite kaffesump och apelsinolja som jag gjort själv. Superhärlig!
Blir ju rätt mycket billigare att göra det själv men ett bra alternativ, åsså kan man spara de "riktiga" sakerna till när man vill lyxa till det lite extra.

//J










torsdag 14 december 2017

The dark side of life

Tycker du det är jobbigt att läsa svarta/negativa inlägg så gå för allt i världen vidare till en annan blogg för detta är ett sånt.......just saying.


Efter alla turer kring min praktikplats så mådde jag skit. Och sen dess har det varit fritt fall. Jag hittar inte något försvar mot det mörka. Famlar som en blind efter mina strategier, känns som att de är för evigt uppslukade av mörkret.

Var hos min läkare förra veckan och hon tyckte jag skulle byta medicin så jag är mitt i en nedtrappning av den gamla och ska om några dagar börja med den nya. Hade förberett mig på att det skulle bli jobbigt men trodde väl inte att det skulle bli som att dra ner rullgardinen. Har ingen energi alls. Känner mig helt utmattad av bara tanken på att göra något.När jag mått dåligt innan har Skogen  varit min återhämtingsplats och källa till att tanka energi. Har alltid funnit ro där och har längtat ut i tystnaden oavsett väder. Men jag kan inte för mitt liv hitta energin att ta mig ut. Växer snart fast i lägenheten. Kommer osökt att tänka på Pirates of the carribbean och Bootstrapp. Part of the ship, part of the crew.

Känner mig osynlig, liksom bortkopplad från verkligheten. Den fortsätter på något vis där ute i världen men jag står still, fastfrusen i dåtiden där det är mörkt och kallt.
Negativa tankar som jag innan kunnat värja mig från attackerar från alla håll nu när mina försvar är nere. Ett järnband sitter hårt kring bröstet och förlamar mig. Är det ens lönt att fortsätta kämpa - det går ju åt helvete iallafall. Djävulen på min ena axel, som ängeln på den andra tidigare fått tyst på, växer sig starkare för varje dag och får mer styrka i rösten. Ängeln har inte en chans. Hon är förminskad till en liten lort. Skulle vilja hitta åtminståne en lite strimma av hopp
Att komma tillbaka till en fungerande verklighet känns lika osannolikt som att Trump skulle bli en bra president.

Har ett par gånger fått höra att att man ska rycka upp sig och bita ihop. Jo men visst.....det är ungefär lika lätt som att försöka låta bli att spy när man har maginfluensa.

Tänker ofta tillbaka på hur det blev på min praktikplats.......och kan fortfarande inte riktigt förstå vad som hände. Och varför?!
Jag var ganska säker på att jag var omtyckt och att jag var en tillgång. Men det kan ju inte vara sant eftersom det var så lätt att bara "kasta ut mig". Så mycket var man värd.....tack som fan.

Så just nu är det bara svart.
Man ska ju vara så djävla lycklig och tindrande nu när det e juletider, men det är bara ångest. Har ogillat julen innan men i år är det 10 gånger värre. Det tråkiga är att de där människorna som älska julen har noll förståelse för att man tycker att det är pissjobbigt. Att man helst vill ställa in julen och hoppa fram till......nåt.

Jag har varit en person som försökt hitta det positiva i allt. Har jag sovit sjukt dåligt har jag tänkt att jamen fördelen är ju att när man är "Tröttplufsig" i ansiktet så slätas rynkorna ut. Lite så......har vänt det negativa till något positivt. Men nu är det helt omöjligt känns det som. Även vädret är enigt med mig. Regnigt, grått och ruggigt och inget ljus i sikte. '

Jag förfaller, mitt hem ser ut som jag vet inte vad och ja..........jag är inte kapabel till att göra nåt.

Gillar du inte svarta inlägg och trots min "varning" har läst hit så får du fan skylla dig själv.

//J



















söndag 26 november 2017

Arbetslös, rygg skott och En djäkla massa tid över

....det är inte ofta man kan säga att man har tid över. Men just nu har jag för mycket tid. Fått ett kraftigt ryggskott som gör mig väldigt orörlig. Värre smärta har jag aldrig varit med om...... Stod inte ut längre så i torsdags var jag till doktorn och fick värktabletter.  Säger bara - morfin is da shit!!!!! Men det konstiga är att jag känner att jag har ont men det gör inte så ont....låter superkonstigt och nej jag är inte hög....... Mycket skum känsla.
Fått en tid till sjukgymnasten oxå så dit ska jag på tisdag.

Nåt annat som gör att jag har mycket tid är att jag är inte kvar på min  arbetsträningsplats.
Det blev ett väldigt hastigt slut på den. Hade varit där i nästan 2 år så det känns otroligt tomt.
Anledningen till att jag inte är kvar är min jobbcoach's fel. Har inte direkt tyckt om honom från början och aldrig direkt känt att han är en person som jag kunde kontakta om det varit nåt. Han har aldrig varit den sporrande och peppande typen och har inte drivit samtalen vid våra uppfäljningar, det har jag eller min "handledare" fått göra. Han har alltid varit synnerligen oklar och aldrig gett raka svar.
I början av september hade vi ett möte där han började med att fråga om jag kunde tänka mig att gå upp till 100%. Ja sa jag det kan jag. Bra säger han då kan jag erbjuda dig 9 månaders anställning via oss. Jaha det var ju himla roligt tänkte jag men vågade inte direkt hoppas på att det skulle bli något för enhetschefen har tidigare sagt nej till vad-det-nu-hette (nån slags "Skyddad anställning").
Vi kom överens om att han skulle kontakta chefen och sen skulle han återkomma. Jag gick hem och började fundera lite och hade lite frågor om anställningen som jag mailade till honom. Det dröjde några dagar innan han svarade att han skulle ringa mig på torsdagen. Torsdagen kom och gick och inte ljud. På måndagen mailade jag igen och undrade varför han inte ringt, han ringde då och bestämde möte till dagen efter. Kände att det skulle bli skönt att få svar på mina frågor. När han kom till jobbet så hade han inte svar på något alls. Han hade inte tagit reda på något av det jag undrade.
Blev rätt irriterad och det märkte han nog och då säger han att vi backar om denna anställningen för jag märker att du är inte riktigt redo. WHAT?????? Min handledare sa till honom att så tolkade inte hon det och trodde inte jag menade så utan att det är väl bara bra att ifrågasätta.

Mötet avslutades och det dröjde sen ett par veckor så ringde han till jobbet och sa att vi hade ett möte bokat med chefen och honom till måndagen efter.
Måndagen kom, chefen kom men inte han, utan det var en kollega till honom som kom ist. Henne hade jag från början och tyckte jättemycket om.
Hon började med att säga att Ulf varit sjuk några dagar så det var därför hon kom. Sen fortsatte hon med att han inte fått lov att erbjuda anställningen utan att ha kollat med chefen först och att allt hade blivit väldigt fel. Hade lite på känn att det inte skulle bli något men den riktiga dråpslaget kom när de sa att jag inte kunde vara kvar alls. Jag bara bröt ihop totalt. Jag har ju verkligen älskat att vara där.
Anledningen var enligt chefen att eftersom två av de ordinarie slutat så ville hon få ihop gruppen med de 2 nya. Men hon kunde tänka sig att förlänga några veckor så det blev ett bra avslut. :-O
 Jag vet inte så mycket mer hon sa för jag blev helt blank. Chefen gick men
Min jobbcoach (Maria) stannade kvar för hon ville inte gå när hon såg hur ledsen och uppriven jag blev. Vi bestämde att jag skulle gå hem för dagen så skulle vi höras av dagen efter.
Jag hade superångest hela dagen och natten så jag blev hemma dagen efter. Pratade med Maria lite på telefon men kände mig fortfarande som i chocktillstånd.  Kände och känner att varför kan jag inte bara få lite flyt ibland?????????
Efter ett par dagar när jag kunde tänka lite klarare började jag fundera över vad Ulf egentligen ställt till med. Var både arg ledsen och kände mig helt tillintetgjord. Mailade Maria och bad henne om hjälp med att göra en en anmälan mot Ulf för hur han skött saker. Maria ringde och undrade om jag kunde tänka mig att prata med henne och och hennes chef dagen efter. Absolut kunde jag det.
Dagen efter ringde dom. Marias chef Linda började med att be om ursäkt för Ulf och att hon blivit helt förskräckt när hon fått klart för sig hur illa han skött mitt ärende.
Hon fortsatte med att berätta att han inte var kvar och hon hade säkerställt att han aldrig mer kunde få arbete som jobbkoordinator. Han hade valt att avsluta sin anställning själv med omedelbar verkan när Linda kallat till möte med honom. Fick också reda på att det var tack vare mitt ärende som han fått gå. Hade han inte sagt upp sig själv hade han fått sparken.
Så någon anmälan behövdes inte för det var ju detta som hade varit mitt mål med en anmälan.

Nu sitter jag här ingen utan sysselsättning. Kan säga att jag mår väldigt dåligt över hela situationen. 
Min sista dag på jobbet var alldeles fruktansvärd. Jag gråter inte ofta men hela den dagen var en enda tårflod. Fick jättefina kort som deltagarna gjort själva och de sa såna fina saker om mig så jag fick inte fram några ord. Jag har lärt mig så oerhört mycket på denna arbetsplats och har träffat så fantastiska människor. De kan få en att slita sitt hår men de ger oxå så oerhört mycket kärlek och värme. Känner mig väldigt stolt över att ha fått förtroendet av deras tillit.

Ha en fin dag!!






lördag 25 november 2017

När jag ändå är igång liksom....

Hoppas du hade nytta av förra inlägget och nu kan göra fastmaskor.
Nu ska jag förklara hur man gör stolpar.

Gör ett omtag om nålen stick sen igenom första (Alltså under båda maskbågarna) maskan precis som när man gör fastmaskor.




 Gör ett omtag och dra igenom, du har nu tre maskor på virknålen.





Gör nu ett omtag till och dra igenom två maskor så du har två maskor kvar på nålen.







Gör ytterligare ett omtag och dra igenom de sista två maskorna.
TADAAAA!!! En stolpe är gjord.







Såhär ser det ut när man gjort några i rad





Man kan sen utöka stolparna och göra både dubbelstolpe och trippelstolpe.

Dubbelstolpe

Börja med 2 omtag istället för ett - genom maskan - gör ett omtag - dra igenom - 1  omtag - dra igenom två maskor - ett omtag - dra igenom två - gör ett omtag och dra igenom de två sista.

Det är samma teknik om man gör trippelstolpe. Man gör bara 3 omtag först istället för 1 eller 2 och fortsätter sen dra igenom två maskor i taget tills man har 1 maska kvar på nålen.



Halvstolpar är egentligen samma princip som stolpar. Ser ut som ett mellanting mellan fastmaskor och stolpar.
Gör ett omtag - stick igenom båda maskbågarna - gör ett omtag och dra igenom - tre maskor på virknålen - gör ett omtag - dra igenom alla tre. Och vips så har du en halvstolpe




Tänkte att jag skulle tipsa om en sida som visar hur man gör en magisk ring. Det förekommer ofta i beskrivningar. Jag hade ett helvete att lära mig detta. En magisk ring gör verkligen skäl för sitt namn  för iallafall för mig var det ren magi hur fan folk gjorde, rena trolleriet, men till slut hittade jag en beskrivning som till och med jag fattade.
Den är så bra så jag länkar till den istället för att försöka beskriva det själv
Magisk ring

Lycka till med virkningen.
Ha det gott