Rakt o ärligt eller bara teater!?

Om någon frågar en hur det är svarar man nästan alltid att det är bra, med den artigt automatiska följdfrågan hur är det själv? Man kallpratar lite om väder och det senaste skvallret, rubrikerna i senaste hänt xtra osv osv. Men vad händer egentligen när man inte följer denna sociala norm? När man inte gör som man är lärd eller som artigheten kräver? När man helt enkelt svarar att man mår skit. Att man har en depression och att allt  emellanåt känns svart  Om det är en person man verkligen känner och har ett umgänge med så är det sin sak, vänner finns ju där i vått o torrt, men om man säger det till en kompis man inte känner sådär jättebra eller en ytlig bekant är reaktionerna ibland lite underliga. Ett snabbt byte av samtalsämne är en enkel utväg. Men vad tänker personen i fråga? Tänker den att hjläp, vad säger jag nu eller skit oxå detta ville jag inte veta eller nejmen stackare undrar om jag kan hjälpa till på nåt sätt.. Beror de negativa reaktionerna isf på att det fortfarande idag 2014 är på nåt vis skamligt att vara sjuk "i huvet". Det är ju fan så mycket enklare att ha brutit benet o hoppa på kryckor eller sitta i rullstol. Det syns ju att nåt hänt  och att man kanske inte har det så himla lätt just då. Men en osynlig sjukdom är så mycket svårare att hantera. "Ja men vaddå hon som alltid ser så pigg o fräsh ut, det är bara att rycka upp sig". Gips på själen skulle man kanske uppfunnit, ett stort djävla paket som gör en precis så orörlig som man ibland känner sig. Det att inte veta hur nån reagerar om man berättar är kanske anledningen till att man inte svarar rakt o ärligt utan sätter på masken och fortsätter spela sin väl inövade roll i sin enmansteater.