måndag 29 januari 2018

Sorgen tar aldrig slut

På torsdag är det 9 år sedan min syster lämnade oss. Hon dog av akut hjärtstopp hemma i sin säng. Jag tror varje år att det ska kännas lättare när årsdagen närmar sig. Tror att sorgen ska ta slut. Men det gör den inte. Den lämnar aldrig själen och varje år blir en påminnelse om att man har ett rum i hjärtat som aldrig kommer att fyllas igen.
En del säger att tiden läker alla sår. De som säger det har aldrig upplevt att förlora någon. Sorgen är en ständig följeslagare. Det är inte den där skärande, onda, ångestfyllda akuta sorgen längre utan en mer stilla sorg. Den andra följeslagaren man får efter att ha förlorat någon är saknaden. Orden aldrig mer har fått en helt annan betydelse nu än den hade för nio år sedan.
Tanken på aldrig mer har jag inte riktigt vågat släppa fram innan, eller har själen inte inte varit riktigt redo för att förstå orden. Jag satt för några månader sen här hemma och plötsligt kände jag att jag bara ville ge henne en kram. Men.......aldrig mer!!!! Eller bara hör hennes röst. Men......aldrig mer!!!
Och jag saknar henne så innerligt, oändligt mycket. Saknaden är nästan jobbigare att hantera är sorgen. För saknaden ger orden aldrig mer en innebörd.
Hon fattas mig. Det fattas en del av min familj. Det fattas en del av mitt hjärta. Hon tog det med sig och en fin tanke är att hon har en bit av oss alla som sörjer henne med sig dit där hon är nu.
Jag tänker på henne minst en gång varje dag. Många dagar kan jag le, de flesta dagar kan jag släppa tanken och låta den vara. Men vissa dagar biter sig minnena kvar, sorgen gör sig påmind och denna djävla saknaden som river i bröstet slår en i magen.

Man kommer aldrig över en förlust som denna. Man lär sig bara sakta leva med det.
Älskade storasyster.......hade jag vetat att du skulle försvinna hade jag samlat kramar, samlat fler minnen, samlat mer av dig!!!
Jag älskar dig. Vi ses!!!
//Lillasyster

söndag 21 januari 2018

För vem lever vi vårt liv?

Satt och kollade på nyhetsmorgon idag och de hade en inredare som berättade om vårens trender i hemmet. Hon sa en sak som jag reagerade på. "Man vill ju att andra ska tycka att det är fint ochan vill ju att grannarna ska tycka att man har det snyggt"

Ehhh. va?

De här sakerna har jag tänkt en hel del på, att man gör så väldigt mycket för att andra ska tycka om det. Jag är verkligen ingen trendig människa varken när det gäller inredning eller mode. Gillar jag något så har jag det på mig, tycker jag om en soffa/färg/stil så har jag det hemma. Sen skiter jag högaktningsfullt i om grannen, kollegan eller vännen gillar det. Det är väl jag som ska trivas med det. Jag kan ju inte inreda i vitt, grått och.....gråare om jag inte tycker det är fint. Har hört mer än en gång att "folk" tycker det är så jobbigt när trenderna ändras för då måste man köpa ny inredning. Varför?
Jag ska inte sticka under stol med att det är kul om någon tycker man har det fint men det är inte det viktigaste - det är ju faktiskt att jag ska gilla mitt hem. Jag har en väldig blandning av saker i mitt hem, det mesta synnerligen otrendigt och skulle säkert få inredningsexperter att svimma av förfäran. Det är precis samma sak med mode för mig. Jag klär mig i saker jag tycker känns bekväma och som JAG tycker om. Om det sen varit otrendigt i 10 år det bryr jag mig inte alls om. Jag är en linne-tights-kofta tjej och kommer förbli det oavsett om hetaste modet är odd molly eller volangblusar. Jag gillar inte volanger så då köper jag inget med det på. Thats it!!

Det känns som att alla människor åsidosätter sin egen smak och sin egen vilja i sin strävan efter att vara så trendig som möjligt istället för att gå på sin egen känsla. Vad är det som säger att det ena är fulare än det andra bara för att modet säger det? Inte vet jag.
Kroppsfixering och ideal är något som skapats för att tjäna pengar - det är min åsikt. Man börjar se i fb flödet nu att många ska börja träna för beach 2018. Det är ju jättebra, alla behöver röra på sig. MEN man kanske ska fundera över för vems skull man gör det. Jag kämpar med min egen vikt och vill gärna gå ner några kilo men det är inte för att andra ska  bli imponerade. Det är för att kläderna ska sitta lite bättre och att jag själv ska trivas med min spegelbild. Återigen......ja det är en boost om nån ger en en komplimang för utseende, kläder eller inredning, klart man blir glad för det!!!!!
Men handlar det inte till största delen om vad man själv känner inför sig själv?
Om det är viktigt för en att följa trender så ska man absolut göra det men som jag tjatar om - för vems skull är det viktigt?

Avslutar som jag inledde: För vems skull lever vi vårt liv?

Må gott
//J