På torsdag är det 9 år sedan min syster lämnade oss. Hon dog av akut hjärtstopp hemma i sin säng. Jag tror varje år att det ska kännas lättare när årsdagen närmar sig. Tror att sorgen ska ta slut. Men det gör den inte. Den lämnar aldrig själen och varje år blir en påminnelse om att man har ett rum i hjärtat som aldrig kommer att fyllas igen.
En del säger att tiden läker alla sår. De som säger det har aldrig upplevt att förlora någon. Sorgen är en ständig följeslagare. Det är inte den där skärande, onda, ångestfyllda akuta sorgen längre utan en mer stilla sorg. Den andra följeslagaren man får efter att ha förlorat någon är saknaden. Orden aldrig mer har fått en helt annan betydelse nu än den hade för nio år sedan.
Tanken på aldrig mer har jag inte riktigt vågat släppa fram innan, eller har själen inte inte varit riktigt redo för att förstå orden. Jag satt för några månader sen här hemma och plötsligt kände jag att jag bara ville ge henne en kram. Men.......aldrig mer!!!! Eller bara hör hennes röst. Men......aldrig mer!!!
Och jag saknar henne så innerligt, oändligt mycket. Saknaden är nästan jobbigare att hantera är sorgen. För saknaden ger orden aldrig mer en innebörd.
Hon fattas mig. Det fattas en del av min familj. Det fattas en del av mitt hjärta. Hon tog det med sig och en fin tanke är att hon har en bit av oss alla som sörjer henne med sig dit där hon är nu.
Jag tänker på henne minst en gång varje dag. Många dagar kan jag le, de flesta dagar kan jag släppa tanken och låta den vara. Men vissa dagar biter sig minnena kvar, sorgen gör sig påmind och denna djävla saknaden som river i bröstet slår en i magen.
Man kommer aldrig över en förlust som denna. Man lär sig bara sakta leva med det.
Älskade storasyster.......hade jag vetat att du skulle försvinna hade jag samlat kramar, samlat fler minnen, samlat mer av dig!!!
Jag älskar dig. Vi ses!!!
//Lillasyster
